Slutade jobbet tidigt i dag (16.00) och har legat i sängen och läst alla magasin som jag inte hunnit med de senaste veckorna. En riktigt bra tidning tar tid att läsa. Jag har ägnat 1,5 h åt DIEGO som jag tycker är en supertidning, även om jag inte har något traditionellt karriäryrke eller är någon karriärist för den delen... Det är fräscht, smart och tänkvärt! Man blandar högt och lågt, fritidssysslor med (mestadels) arbetsrelaterade ämnen, mjukt och hårt... Alla ämnen passar in och får ta plats. Det sista numrets artikel om kvinnor på börsen var det bästa hittills. Tack för att ni inte låter era medarbetare vara för mesiga!
Tanken att DIEGO är en tidning mest riktad till unga människor i karriären, fick mig att fundera över min egen karriär. Jag har en fil. mag plus en kandidatexamen, känner mig allmänt välinformerad och ambitiös. Höga betyg, strålande resultat... Men jag arbetar inom ett relativt lågavlönat akademikeryrke med dåliga utsikter för att överhuvudtaget få något som kallas karriär. Men jag trivs! Är inte det det som räknas? Jag behöver ju inte kasta ut den retoriska frågan, eftersom det enda som betyder något för mig, är mitt svar. JO! Jag tycker att jag har får dåligt betalt, och jag sliter hårt utan att bli tilldelad några mer resurser (offentlig sektor). Men jag känner varje dag - oftast både på förmiddagen och eftermiddagen - att jag gör en skillnad. Jag påverkar människors liv i mina möten med dem, jag lyssnar och jag bollar tillbaka idéer. Jag anstränger mig och gör verkligen skäl för min något för låga lön, och jag får också lön i en valuta som är mindre gångbar: en fantastisk känsla av att jag kan hjälpa till och att jag gör något konkret med mina visioner. (Jag har ju varnat för duktighetssyndrom - ursäkta, men det är inte en egotrippp, bara ett försök att bearbeta mina tankar...)
Men samtidigt vill jag ju också ha den där karriären och höga lönen som det kapitalistiska samhället har intalat oss att vi duktiga människor är värda... Ambivalens! Och när mina civilingenjörs/-ekonomsvänner under de senaste åren har börjat jobba och gnäller över en ingångslön som inte var 25.000 kr som de hade tänkt sig kan jag inte hålla tyst. Vad gör de för skillnad? Bygger broar? Granskar siffror? Kanske en småaktig fundering, men borde inte de lugna sig lite?
