Vid närmare eftertanke kanske dagens inlägg blev lite snusförnuftigt klyschiga... Undrar om det är sådan jag är? Jag får ta det här i beaktning.

Har under eftermiddagen kommit in en bit i Eklunds bok. I ELLE brukar Jessika Gedin ta fram en typmening om de böcker hon recenserar. Inte för att det här är en recension, men i detta fall skulle en dylik kanske vara: ”Filmer är ju våra moderna myter”. Igenkänningsfaktorn är hög i mina ögon, utan att för den skull kännas uttjatat. (Det där lät som en typmening ur Filmkröninkan - nu får jag väl skärpa mig!) Men i alla fall: Eklund formulerar ord jag nuddat vid i tanken.
Dessutom tycker jag om berättarperspektivet med en person som gräver i en annan människas liv, försöker komma åt lösningar, svar på en gåta som han inte ens känner till. Dock känns stockholmsmiljön uttjatad i litteratur av "unga författare" i Sverige. Känner jag kanske så för att jag själv inte alls bor i vår hufvudstad? För att jag själv har en längtan dit som jag aldrig stillat?